Kirstens berättelse

Kirsten Alm, mars 2004

Att våga...

I min omgivning har många skrattat bara de har hört ordet "transvestit" så transvestism är tyvärr ofta förknippat med känslor av skam.Vissa trivs säkert bra med att byta om hemma då och då men personligen tror jag att de flesta inte känner sig riktigt nöjda med att smyga hela livet ut. Av nån anledning verkar det första steget på vägen ut vara det svåraste. Har man först lyckats ta det öppnar sig en värld och plötsligt kan livet ha fått en ny dimension.

Varför ska man då våga ta steget och kontakta andra transvestiter eller gå med i en förening? Ja, för det första mår man väldigt bra av att träffa andra, man slipper gå ensam med alla sina tankar och funderingar, och för det andra är det till en början ovärderligt att ha ett bra ställe och bra kompisar att besöka när man är ombytt.

Anledningen till att jag nu skriver min egen lilla historia här är att det var just en sådan "dagbok" som gjorde att jag själv vågade ta klivet.

Hitta rätt

Själv var jag 40 innan jag vågade ta kontakt med nån annan transvestit och egentligen samtidigt erkänna för mig själv att jag är transa. Under hela min uppväxt "lånade" jag kläder av mamma, syster och flickvänner och jag trodde att det skulle gå över när jag skaffade familj. När jag sen hade familj insåg jag att så inte var fallet. När jag var 30 såg jag på håll en transvestit (eller var det en drag queen?) på ett uteställe i Göteborg. Efter det började jag i smyg att samla på mig en garderob. Vid 40 beslöt min fru och jag att separera (av helt andra orsaker) och då satte jag fart. Jag sökte och följde länkar på Internet men hade svårt för det jag hittade. Drag queens i latexkläder och stay-ups är inte riktigt min grej. Slutligen hittade jag då Lindalis hemsida och med en gång insåg jag att "Sån är jag".

Första kontakten

Efter lång tids vånda skrev jag ett kort e-mail till Lindali där jag talade om att jag var hemma-tv och att jag hade tröttnat på att gå hemma med släckta lampor och nedrullade gardiner. I det ögonblick ändrades livet för mig. Jag hade vågat erkänna för nån annan och mig själv att jag är transvestit och kände då att jag inte skämdes lika mycket för det. Lindali skrev ett omfattande svar och vi brevväxlades länge efter det, bland annat "vågade" jag snart skicka foton av mig själv till Lindali.

Det som var så bra med Lindalis hemsida var dagboken där man kunde läsa om Lindalis utveckling från "dag ett". Det var det som gjorde att jag insåg att det inte är farligt, konstigt eller omöjligt att börja röra sig bland folk eller att ta kontakt med andra transvestiter.

I augusti 2003 bestämde Lindali och jag att träffas och fika som bröder (vi möttes med hjälp av mobiltelefonerna för vi visste ju inte hur vi skulle känna igen varandra). Och efter att ha njutit av Lindalis berättelser och kort åkte vi hem till Lizzi Addams som jag aldrig hade hört talas om innan. Lizzi var också broder den dagen och vi tjôtade gôtt över fika i hennes kök. Jag åkte hem övertygad om att jag nu hade satt kursen åt rätt håll.

Under tiden började jag ta en massa kort på mig själv för att få upp lite övning i smink och klädval. Många kort blev förstås misslyckade men vissa blev riktigt bra. Jag köpte massor med kläder och accessoirer både på postorder och i vanliga affärer.

Första gången ute

I september 2003 var det dags för den halvårliga transträffen i Båstad. Jag hade inte bokat rum och jag hade inte tid att vara där hela helgen, men jag tyckte att tillfället var alldeles för bra för att missa, så jag lyckades göra mig fri från jobbet på torsdagen. Jag skall medge att jag var väldigt nervös. Bara det att ringa till hotellet i Båstad för att fråga om det gick bra att komma dit över dagen även om jag inte hade rum, tog emot ordentligt, men nu hade jag verkligen bestämt mig för att åka dit. Jag hade svårt att sova flera nätter innan på grund av alla funderingar på klädval och om jag skulle klara av att sminka mig så det såg bra ut. När torsdagen sen kom hade jag god tid på mig att byta om och sminka mig hemma, allt var planerat in i minsta detalj, jag hade skrivit kom-i-håg-lappar för att vara säker på att inget skulle gå snett.

Väl framme i Båstad hittade jag hotellet direkt och jag hälsades välkommen av ett glatt gäng norska transor som bjöd på båda det ena och det andra (vilket jag var försiktig med att ta emot då jag ju hade bilen). Sen satt vi där och njöt av det fina vädret och pratade om stort och smått. Jag var förvånad över hur väl till mods jag kände mig och över hur lätt det var för mig att berätta om mig själv.

Efter en stund skulle alla åka in till Båstad och lyssna på Sara Lund som skulle informera båstadborna om transvestism. Jag kände mig inte mogen för att vara bland "vanligt folk" just då, så jag ställde in mig på att vara ensam ett par timmar. Just då träffade jag dock på Anne och Julia (från AoJ.nu). Julia skulle stanna kvar på hotellet och passa sminkaffären och erbjöd generöst att ge mig en sminkkurs under tiden. Julias trevliga sätt gjorde att jag kände mig riktigt lycklig och väl omhändertagen (fast jag också insåg att jag inte hade lyckats särskilt bra med min sminkning). Julia och jag åt sen middag tillsammans med Sandra och under tiden började det komma massor med folk. Alla var supertrevliga och hade gott om tid för en liten pratstund. Sen blev det mingel i baren (med obligatorisk fotografering) och massor av tjôt, bl.a. med Petra från ViV som sen har blivit en riktigt bra väninna. När jag sen motvilligt körde hem missade jag nästan avfarten på motorvägen för att skallen var så full av tankar och intryck.

Första ViV träffen

Jag hade hört om Vänner i Väst och såg till att bli medlem i ViVs nyhetsgrupp. Jag bestämde mig då för att gå på en så kallad brödraträff. Det krävde inga förberedelser men jag var ändå lite nervös när jag gick iväg till pizzerian där vi skulle träffas. Jag hade inte träffat nån annan än Anne från ViV som också skulle komma så jag avvaktade hennes ankomst i baren. Det blev en trevlig och väldigt avslappnad kväll där man fick stifta bekantskap med några av de andra medlemmarna i gruppen.

Nu kände jag att jag ville flytta gränsen lite till och vägen låg nu öppen för att gå ut på riktigt i Göteborg. Jag såg till att ha gott om tid till ombytet så det skulle bli så bra som möjligt. Mest var jag nervös för att ta hissen ned ifall jag skulle träffa på nån jag kände. På väg ut genom porten kom en kille som var på väg in emot mig men han höll dörren åt mig och log vänligt. Väl framme på träffen gick vi till en pizzeria och beställde mat. Det kändes helt naturligt. Jag fick många trevliga och uppskattande kommentarer från andra ViVare (vilket härligt gäng), kvällen blev fantastisk. Vad som skulle ha varit en kort presentation från var och en utvecklades åt alla möjliga håll och vi fick höra detaljerade berättelser från många om deras väg ut i det fria. Vid midnatt åkte folk till olika uteställen. Jag åkte med Lindali, Moa, Åsa (Moas särbo) och Jennifer till Madison Queer party och jag njöt i fulla drag av att kunna vara mig själv ute bland folk. När jag sen kom hem tog det emot att bli kille igen och jag satt länge på balkongen (vid 4 på morgonen) och bara njöt.

Vad som hände sen

Sen har jag varit med på alla träffar jag har haft möjlighet att gå på. Jag har bl.a. blivit fotograferat av en professionell fotograf på en sådan träff och jag har fått många nya vänner. Jag har flyttat gränserna lite till och har bl.a. varit på shopping dagtid. Jag tar fortfarande kort på mig själv hemma för att öva upp sminkfärdigheterna (snacka om självupptagenhet) men det har blivit roligare att samla på situationsbilder som är tagna när man är ute.

Efter dessa första stapplande steg tycker jag att det har blivit mycket lättare att ge sig ut ombytt. Gränserna flyttas långsamt men säkert. Jag har nu ganska svårt att förstå vad jag var så nervös för och vad det var som tog emot för bara ett halvår sen, men det är väl så att det bara är de gränser och problem som man själv målar upp under sin långa smygperiod, som man kämpar mot. Jag känner mig nu (lite) säkrare på smink och kläder fast det fortfarande behövs mycket övning. Jag har blivit medlem i FPE-S och i RFSL och försöker gå på alla träffar som jag har möjlighet till. Det blir flera gånger per månad och jag är oftast ombytt minst en gång i veckan. Båstad är förstås inbokat till maj.

Kirsten Alm

Kontakta Kirsten